Idag börjar ridningen igen. Hoppas att denna termin går bättre än förra. Åkte av ett par ggr och inget kändes bra som jag gjorde. Men hoppas på en bra termin.

Igår åkte jag och barnen skridskor. Alfred kämpade men tillslut klarade han ett helt varv utan drutt på rumpan.

Hoppas yxbacken öppnar i helgen så vi kan åka. Har ju hittat snowboardboots till alfred så nu har de båda kompletta snowboard :-)

Året hinner inte ens starta innan vi drabbats av en tråkig nyhet. En lärare på Prolympia omkommer i den hemska trafikolyckan i Katrineholm. Även hans föräldrar förolyckas.

Det känns tråkigt för alla att behöva starta en termin så, båda för lärare och elever.

Idag blev det en riktigt Estnisk middag med surkål och blodkorv. Har inte ätit det sen farfar levde och när man satt där så saknades farmor och farfar verkligen. Många år sedan farfar gick bort, men så saknad han är. i år är det 19 år sedan han gick bort :-(

Imorgon tar i tag i det nya året och ska försöka bocka av alla  att-göra-listan.

Det viktigaste..... skaffa nytt körkort. Tant har blivit gammal och 10-års gränsen är nådd. Tappade ett körkort för 10 år sedan därav jag ligger lite konstigt i tiden men körkortsbytet. Men i år har jag haft körkort i hmmm...... 15 år ! Men nu ska tant då nytt körkort!

Hämta ut Mello-biljetterna, köpa present till Alfreds kompis, och sen en massa annat ....

Hittade lite gamla kort som är tagna i Januari:

                                              Alfred 2010 ;-)

     På brandkårsjulfest 2011. Tänk att jag skulle bära dessa grejer 5 år senare ;-)

         Pontus 2012 efter sin fallolycka genom ett fönster  

Ida och Alfred på skridskor 2013

Ja inte ska vi vara sämre än alla andra. Blev pizza och soffan idag. Imorgon kliver jag på och ska jobba dygn. Låter så långt att jobba dygn, men är det absolut bästa jag vet. Älskar jobbet och älskar att jobba. Tiden springer iväg när man är där :-)

Idag fick vi för oss att städa också. Så skönt att ha det gjort. Kan pelle njuta i lugn och ro av helgen.

Idag fick vi något fint av en annan familj. Vi har läst känna en estnisk tjej och hennes pappa var i Estland nyligen. Så då köpte han hem blodkorv. Det har vi inte ätit sen min farfar levde. Pappa blev riktigt glad. Så på söndag blir det riktig estnisk middag med surkål och blodkorv :-)

Nu ska jag och Sigge fortsätta soffmyset ?

Vilket nyår. Vi slog på stort detta nyår och 3 av 5 Pers sov vid tolvslaget ;-)
Alfred vaknade av pangandet och kollade på raketerna med pelle. Vi andra sov som grisar. Jag somnade så tidigt så jag sov 12 tim.
Vilket var skönt. Jag har jobbat 2 nätter. Sen jobbade jag igår på dagen.
Men vi åt finmiddag tillsammans i a f på kvällen. Vi skippade 3 rätters och åt dumplings. Alla nöjd och glada :-)

Idag blir det första dagen som Ida ska få komma ut ur huset och få åka iväg. Igår var vi bara på sjukhuset, men idag har vi lovat henne en tur till en djuraffär och lunch ute. En perfekt grej att testa att hon orkar vara utanför huset inför skolstarten på måndag.

Dock så nåddes vi av klassens elaka skitsnack bakom ryggen på Ida. Jag är måttligt trött och irriterad på allt skitsnack som ska bli. Har redan tagit tag i det, men känns så jävla onödigt. Saker och ting blir ju inte lättare för Ida.

Igår var vi ju till läkaren och det blir ingen operation och läkningsprocessen är ca 3 månader.

Om 1 månad ska vi få komma till en läkare som ska testa armen lite ifall det även blivit muskelskador. Vilket man inte kan kontrollera nu när hon redan har kraftiga smärtor. Dock är det inte så vanligt med just muskelskador när man är ung, värre om Ida var 79 år gammal.

Sen ska sjukgymnasten ta över och Ida ska träna armen i ca 1 månader innan hon anses vara återställd.

Det har varit mycket kring försäkringar och grejer runt omkring. Så nu hoppas jag att vi börjar komma i fas med allt som behövdes göra.

Idag har vi varit på röntgen och ortopeden med Ida.
Behövs inget operation men det tar ju minst 3 månader innan hon är okej i armen. Är ju sjukgymnastik och sånt innan hon får börja använda armen som vanligt.

I lördags var jag iväg med Pontus på hans första rugbytävling i Årsta. Då inte vi ( Trojan) har fullt lag så blandades vi ihop med Uppsalas spelare. De fick köra 2 matcher och det var så spännande att se. Vilka barn, vilka kämpar. De fick köra som U 12 och då är det riktiga tacklingar som gäller.

Det var så otroligt kul att se och Pontus hade det så kul.

Nu väntar vi på att få åka in till sjukhuset och göra en röntgen på Idas axel och sen träffa en på ortopeden och få beslutet om operation eller inte.

Ida har börjat vara upp mera och börjar känna sig som vanlig nu. Så skönt att se henne må bättre.

Mina 2 stora tokungar som lånar min kamera och fotar sig själva... ja du säger ju mamma att du vill ha kort på oss ;-)

Tänkte berätta hur hela storyn kring Idas fraktur hur det gick till.

Började med i tisdags att Ida skulle rida med i min vuxengrupp. Vilket hon gjort förut. Vi var endast 5 st som red. Ida hade en bra häst och lektionen gick så bra för dom. På slutet av lektionen galopperade vi och när jag hade ryggen emot Ida så snubblade hästen " Zäta" och han gick ned på framknäna och Ida föll i backen.

Först var det helt tyst men sen förstod jag att det inte hade gått så bra då hon inte reste sig.

Ida har ramlat av många ggr förut så jag vet att hon reser sig direkt och kliver upp på hästen.

Men nu satt hon i samma position hela tiden och började gråta.

Jag hoppade av hästen och såg då direkt på överarmen att det inte stämde.

Vi försökte få upp Ida stående så vi kunde åka in. Efter ett par försök så kom hon upp. Hade riktigt ont i hela armen/axeln.

Bilresan in var en pina och jag fick köra så sakta och verkligen försöka undvika alla hål och gupp. Då kom kommentaren: Mamma får jag ingen ambulans för att du inte vill skämma ut dig inför dina gamla kollegor?

Den kommentaren kändes i hjärtat.

När vi kom in var akuten fullsatt och Ida grät och grät. Efter vi hade anmält oss så fick vi komma in direkt. De såg ju hur hennes arm såg ut och hur ont hon hade det.

När vi kom in så fick hon smärtlindring och så kom dom väldigt snabbt och sa att vi kunde åka upp till röntgen.

Där kom vi in direkt och hon fick röntgas.

Efter det så kom vi ned till akuten direkt och där fick vi vänta ca 30 min.

Sen kom läkaren in och sa hur det låg till.

- En Axelfraktur som ligger lite snett. Går ej att gipsas och i nuläget behövs ej opereras. Så blir mitella i ca 3 månader.

Den vänstra bilden är en frisk axel och den högra är Idas. Man ser att det är helt av uppe vid kulan och står lite snett utåt. Även kulan är roterad.

För mig är det faktiskt konstigt att de inte opererar fast benet i kulan, men 2 läkare har sett bilderna och ny röntgen är på tisdag och ytterligare en ny läkare ska få säga sitt.

Allt som allt tog besöket 2 tim och vi fick åka hem med en hel del mediciner , varav 2 morfinpreparat.

Ida har aldrig ätit morfin och jag trodde på läkarna föreskrifter.

 Men när vi kom hem så efter en stund började Ida kräkas häftigt och hade sååå ont. Och så fortsatte det sedan.....

På onsdagen på dagen så var det lite uppehåll mellan kräkningarna och hon fick i sig sina morfintabletter. 2 olika.

Sen åkte jag på rugbyträning med Pontus och då började det igen att kräkas.

Och nu hade hon så ont och kräktes hela tiden.

Så jag ringde efter en ambulans som fick komma och hämta henne.

Uppe på akuten var det KAOS. Folk överallt. Ida kräktes och kräktes och hade så ont. Var helt desorientad, svimfärdig och mådde verkligen dåligt.

Jag sa åt en sjuksköterska att de måste ge henne något mot illamående. Den sköterskan var så otrevlig direkt och tittade inte ens på Ida som tjöt och spydde vartannat.

Att det fick jag minsann ta med läkaren. Man mår dåligt av morfin.

Då såg jag RÖTT!

Jag höjde tonen så hela akuten nog hörde mig att VI VET att hon har en fratur på överarmen och har ni gett henne så mkt morfin så får ni ju hjälpa henne nu! Ge henne något mot illamåendet.

NEJ! Det är folk före er, det där får läkaren ta med er.... sen gick kärringfan och jag trodde knappt mina öron!

Ida fortsatte kräkas och kräkas och kärringfan gick förbi mig flera ggr och tittade inte ens på Ida. Inte en fråga om hur hon mådde, INTE EN ENDA GÅNG!

Patienterna som låg runtomkring oss i korridoren började tycka synd om Ida och tyckte det var dåligt att de inte ens kan ge henne nått mot illamåendet.

Jag tryckte på den röda knappen och efter 30 min hade kärringfan inte ens dykt upp. och Ida fortsatte sin härliga galla kräkningar med tjut och värk.

Sen blir det skiftbyte på akuten och då dök en f.d kollega upp. Berätta för henne hur det låg till. Sen tog det inte många minuter så hade vi ett rum och Ida fick sin medicin och då slutade hon kräkas direkt och somnade på en gång.

Sen fick vi vänta länge men det spelar ingen roll. Jag såg barn med hemska frakturer och diverse olyckor. Men hade kärringfan gett Ida denna medicin direkt hade Idas lidande inte blivit så långvarig och hon kunde ha väntat på sin tur med bättre humör.

Sen sov Ida till och från fram till läkaren kom. Hon fick tillbaka färgen i ansiktet och såg ut att må så mycket bättre.

När läkaren kom så fick vi postafen utskivet mot illamåendet och så fick vi åka hem kl 01:30 på natten. Då hade Ida och jag nästan varit vakna i 1½ dygn. Utan mat och sömn....

På tisdag blir det ny röntgen och beslut om operation eller inte.

Idag var jag iväg och köpte Ida en laptop. Hon är ju högerhänt och högern är bruten. 3 månader utan aktiviteter :-(

Tack för alla hälsningar och krya på dig hälsning av allihoppa. Ida har inte orkat svarat så mycket själv.