Idag blir det första dagen som Ida ska få komma ut ur huset och få åka iväg. Igår var vi bara på sjukhuset, men idag har vi lovat henne en tur till en djuraffär och lunch ute. En perfekt grej att testa att hon orkar vara utanför huset inför skolstarten på måndag.

Dock så nåddes vi av klassens elaka skitsnack bakom ryggen på Ida. Jag är måttligt trött och irriterad på allt skitsnack som ska bli. Har redan tagit tag i det, men känns så jävla onödigt. Saker och ting blir ju inte lättare för Ida.

Igår var vi ju till läkaren och det blir ingen operation och läkningsprocessen är ca 3 månader.

Om 1 månad ska vi få komma till en läkare som ska testa armen lite ifall det även blivit muskelskador. Vilket man inte kan kontrollera nu när hon redan har kraftiga smärtor. Dock är det inte så vanligt med just muskelskador när man är ung, värre om Ida var 79 år gammal.

Sen ska sjukgymnasten ta över och Ida ska träna armen i ca 1 månader innan hon anses vara återställd.

Det har varit mycket kring försäkringar och grejer runt omkring. Så nu hoppas jag att vi börjar komma i fas med allt som behövdes göra.