I yngre ålder & även i äldre ålder så har jag trampat folk på tårna & sårat folk. Gjort misstag som alla människor gör i olika sorters former.

Jag är ingen perfekt människa. Jag är en människa med större fel o brister än vad jag vill ha, men som jag vet om också.

Efter senaste tidens samtal med alla barnens lärare så återkommer en speciell mening

  De vill vara perfekta !

Alltså i slutänden så handlar det om att barnens mål om att bli perfekta slutar med tårar och besvikelse över att de inte kan.

Likaså jag. Jag är så långt ifrån Perfekt som man kan komma, men ändå vill jag vara det.

Perfekta Frun

Perfekta Mamman

Perfekta kompisen

Perfekta Kollegan

Ja den helt perfektaste som inte har ett hetsigt humör, har tålamod och alltid g o glad. Sen allt runtomkring ska vara perfekt. Hemmet & Ungarna. Mina extrakilon som har fastnat på mej ska anses som välmående, inte som jag ser det, TJOCKIS! Jag drar i min bilring runt magen och suckar att vågen klev över 50 kg gränsen. Den tickar sakta uppåt och jag tröstäter ännu mera. Vad lönar det att bry sig när jag ändå inte blir perfekt?

Ja för den enda jag inte kan påverka att vara/bli perfekt är PELLE. Han är redan perfekt.

Senaste tidens mål med att vara perfekt har fått mig att bli tvärtom. Jag är sur & grinig. Orkar ingeting och är så DÅLIG!

Raka motsatsen mot att vara perfekt.

Jag gråter och inser att jag kommer aldrig blir den PERFEKTA!

Jag/ vi lyckades mot alla odds bygga vårt drömhus. Det kallar jag PERFEKT

Då ska väl allt annat vara perfekt också?

Jag vet att dom omkring älskar mej för den jag är. Inte för den jag vill bli. Men just nu är mina mål högre än vad jag är. Det gör ont att inse att jag kan inte bli bättre än så här. Jag når inte min personliga mål. Så hur fan släpper jag på det hela då?

Hur ska jag kunna känna min egna inre glädje och acceptera mej för den jag är?

Jag får panik, jag mår skit, jag är fast i mitt ekorrehjul!